Midwifery From Various Perspectives by Ruth Ehrhardt

Fick precis ett meddelande från Ruth och messade lite fram och tillbaka om hennes fantastiska lilla bok. Som en alldeles, alldeles, underbar liten presentask att skicka med en blivande mamma in i födelsearbetet. Givetvis måste mamman läsa den INNAN hon börjar föda, men den är HELT outstanding och jag uppskattar verkligen Ruths vilja att lära alla mammor detta enkla!

Här är hon på Sydafrikanska barnmorskekonferensen:

Flykten från Estland

Min farmor och farfar flydde från krigets Estland 1944. Jag intervjuade min farmor om händelsen när jag var tonåring och jag minns att jag tyckte att historian var otroligt spännande att lyssna på.
Jag har sökt efter mina släktingar på internet när det blev möjligt. Hittade för flera år sedan ett dokument som någon skrivit där min farfar omnämns precis som jag mindes honom:

"...Inför våra skeppare, först Viibus och senare Rosimannus hade han en otrolig respekt och vågade aldrig sätta sig ned och vila fötterna under sjövakterna ifall han skulle dyka upp...
...Den skepparen som var ombord när jag kom dit i mitten av april, var Arnold Viibus, också han en vitryss som flytt från kriget och kommunismens elände. Men han var inte särskilt sympatisk...."

Idag sökte jag igen, dels hittade jag att mannen som skrivit dokumentet (ovan) bor här i Göteborg och är själv sjökapten! Wow! Jag tror jag måste ringa och fråga honom om han har något mer at berätta om min farfar Arnold.
Sedan sökte jag lite till och littade en artikel som jag länkar till HÄR men jag klistrar även in den något skumma texten ifall länken skulle sluta fungera.

Flykten från Estland 1944

TALVI EELLEND  REPORTAGE

PUBLICERAD 21 OKTOBER 2014

http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/reportage/120-politik-a-samhe/18555-flykten-fran-estland-1944

Baserat på Leida och Jaan Saviojas samt Hille Ustavs minnen. Nedtecknat av Talvi Eellend 1997 och redigerat av Hille och Leida 2003-2006. (vid datorn; Enel Melberg)

Efter de stora bombningarna av Tallinn den 9 mars 1944 (då en tredjedel av staden brann och förstördes) blev de evakuerade, först till Harku och efter några dagar till Vigala (100 km från Tallinn); Hille, Rein (2 år) och Memm (Reins farmor) bodde i en bondgård, Leida, Enel och Eide (mormor) hos Reiters i stationssamhället. Efter vårterminens slut i Tartu bodde även Helmi (som studerade) hos Leida och arbetade som telefonist i växeln på järnvägsstationen.

Jaan, Benno och Alice (Bennos syster) arbetade och bodde i Tallinn. Leida arbetade i Vigalas herrgårds trädgård – herrgården var då jordbruksskola – för att få behålla sin lärarlön. Hon arbetade deltid som trädgårdsarbetare utan lön från jordbruksskolan, men trädgårdsmästaren gav henne några gånger tidigt på våren sådana sällsynta grönsaker som sallad och tomater, ”till barnet”, annars gick allt till armén och det gick inte att köpa.

Jaan kom på eftermiddagen med en personbil och Benno och Alice med Talkos (läskedrycksfabriken där han arbetade som kamrer) lastbil, körd av Lootus, från Tallinn för att fira Enels födelsedag. Stämningen var orolig eftersom man pratade om allt folk som flydde till havs och västerut, och att tyskarna drog sig tillbaka från östfronten. Det hade de själva sett och hört i Tallinn och på vägen till Vigala. Efter maten var det redan mörkt och man gick ut på gården. Där såg man ett blixtrande krigsscen från Tallinns håll.

I den ödesmättade stämningen, fylld av skräck och hopplöshet, tog folk till alla möjliga skrönor som skulle inge hopp. Till exempel berättade en kvinna en gammal sägen, enligt vilken Karl XII skall ha slagit ner en käpp i marken, som växte till ett träd, och då lär han ha sagt: ”Hit men inte längre”, och menat att ryssen aldrig skulle komma längre än så. Det trädet sades för övrigt växa på olika ställen. Man talade även om att Juhan Pitka som var amiral i frihetskriget 1918, försökte organisera estniska trupper för att bekämpa fienden.

Fredag 22 september

På förmiddagen planerade Lootus och Benno att åka till Tallinn för att se vad som hade hänt. Inte långt från Vigala mötte de flyktingar som berättade att ryssen redan var i Tallinn, så de återvände. I Vigala var Jaan och båtägarna i färd med att utrusta båten och köra ägarnas bagage. Det fortsatte man med även på lördagen.

Bland annat fick Jaan köra Viibus, sjökaptenen på deras båt, till läkaren i Vana Vigala. Han hade skadat sin hand.

Året innan hade Viibus försökt fly från Estland. Tyskarna hade tagit honom till fånga på havet och fört honom till fängelse i Riga. Därifrån hade han på något sätt lyckats fly. Flykten gick till fots genom skogarna. Utsvulten kom han till sitt föräldrahem i Vigala. När Jaan mötte honom för att köra honom till läkaren, presenterade han sig under antaget namn.

Lördag 23 september

Jaan fortsatte att hjälpa båtägarna. Vid 13-14-tiden kom Helmi från jobbet och sa att från Märjamaa (20 km från Vigala) svarade redan ryssen på anrop.

Vid 18-tiden kom Leida med mjölk från Vigala herrgård (ca 1 km från stationen). Mjölken hade hon fått köpa mot Enels ransoneringskort, en halv liter om dagen. Jaan, i uniform, kom och mötte henne utmed järnvägsspåret. Han berättade att de hade fått plats på båten på grund av att han hade fixat material som inte fanns att köpa (spik, en begagnad motor och annat nödvändigt) åt dem. Leida ville inte åka. Jaan sa att han skulle åka ändå, även om hon inte följde med.

Vid 20-tiden kom Jaan och berättade att Hille och Benno också hade fått plats på båten på grund av att båten hade körts till Kasariån med Talkos lastbil. Då bestämde Leida sig för att också åka med.

Vad Leida hade med sig:

De började packa. Jaan sa att man bara fick ta med sig det man hade på sig och ett ombyte kläder. Det var principen, men man tog vad som fick plats i knytet. Eller vad man på så kort tid (1-2 timmar?) kunde komma på. Framtiden var oviss.

Jaan bar tysk militäruniform när han var i Estland och den hade han på sig när de åkte från Vigala. I början av flykten var det lättare att komma igenom på det viset. Han var mobiliserad och arbetade i Tallinn. Militäruniformen blev kvar på Saaremaa. Han tog med sig en kostym och en ytterrock.

Vad var det som fick plats i knytet? En kudde och ett vaddtäcke åt dem själva och Enels vaddtäcke och kudde plus hennes sängkläder. Alla de kläder hon hade som ettåring, bland annat hennes första folkdräkt: setu. Eftersom det hade sagts att man bara fick ta med två saker av allt, så tog Leida med sig två lakan och två örngott (det räckte ju inte till ombyte) antagligen också två handdukar, underkläder – hon minns inte hur mycket, eller hur många av Jaans skjortor.

Så hade de med sig en mindre tunna av faner från Luthermafabriken, ”Tumba”. I den fickuppsydd mormor hade mormorssytt och som Jaan Jaan hade fanns broderat en bård med sedan Vadhaft som var i den minns hon inte, antagligen torrskaffning. Naturligtvis bröd. Maten kom väl till pass under den 6 dagar långa väntan på Saaremaa. Smöret räckte ända till lägret i Stockholm, där de firade Leidas födelsedag (23 oktober) med stekt potatis – en festmåltid! Aluminiumkastrullen var stekpanna och de fick låna en elplatta extra skor av torskskinn sig. Allt detta bildade ett knyte inlindat i ett ylletäcke. På fick de varsin uppsättning kläder fick en ) Jaan hade en portfölj av kanvas. I den Hur klarade sig mormor och Helmi efteråt? reflekterar Leida. någonstans den lade Leida ner dokument och betyg, smycken och silver. Smycken: ett halsband av kristaller (som hon senare gjorde sin första julgransprydnad av), en vikingabrosch, en liten silverbrosch, mormors folkdräktsbrosch och ett par silvermärken från ungdomsorganisationen ”Kodutütred” (hemmets döttrar). Bordssilver (det tog man med främst för att sälja om man skulle komma i nöd): Där fanns en silversked (som Leida hade fått i doppresent och nu är Axels), hennes silversked (konfirmationspresent), en silvertextil, en silversåsslev, två smörknivar, sex teskedar (bröllopspresent – en försvann i Påtorp). Enels två teskedar (en med monogram från mormor och en doppresent från Ilse). Jaans silvertändare, en förgylld tårtspade och en sillgaffel. Mormor gav Hille sitt guldarmband och Leida fick ett guldhalsband med ametister. Om halsbandet sa mormor: ”Det skall Enel få”.

Forts.(23 september):

Vid ca 23-tiden blev det avresa. Jaan hämtade dessförinnan Hille och Rein. Benno hade åkt med lastbilen till båten, som fanns i skogen. De åkte i en Adler personbil. Jaan hade själv en Hanomag men den gav han till några män för att gömmas i skogen. Han var mobiliserad och hade hand om arméns utrustning för bilparken i Tallinn. Därför fick han låna Adlern.

Ett hastigt avsked från mormor: Till våren är vi tillbaka! Då vinner engelsmännen och amerikanarna och då blir Estland fritt igen!

Hur smärtsamt måste mormor inte ha upplevt det när hon gick tillbaka till rummet där de bott och såg Enels tomma säng. Det kan man bara gissa.

Jaan var trött och bad Hille och Leida att prata med honom så att han inte somnade vid ratten. Sträckan var ca 40 km från Vigala till Kloostrimõisa (Matsalubukten) över Kullamaa bro. Av trötthet nickade Jaan ändå till för ett ögonblick och körde i diket. I sista stund kunde han vända fordonet så att de körde in i diket på längden, men dörrarna gick inte att öppna.

Vid Kloostrimõisa stod båten. Klockan var 00.30 när de kom fram. Jaan mindes att han festade i båten med de andra karlarna och att Leida sov över i något skjul. (Sprit var det gott om).

Motorn var en gammal använd Struck från en fiskebåt i Pärnu. Leida hade hört att man fick ge en stor gris för den.

Dagen innan – på fredagen – hade båten körts med Talkos lastbil med en vagn påkopplad ca 30 km till Kasari, och på lördag förmiddag fördes den ca 1 km över ängarna till Matsalu, där den sjösattes. Vid båten låg en mindre båt. Meningen var att ifall flykten med den stora båten skulle misslyckas, så skulle endast 8-10 karlar fly med den lilla.

Att nå Sverige. september 1944. (Teel Rootsi)

Söndag 24 sept.

Innan båten lade ut kom det ett tiotal mobiliserade estniska soldater och tvingade sig på för att få följa med. Tre av dem fick plats på den stora båten, medan resten fick överta den lilla. Vad det blev av dem är det ingen som vet.

På eftermiddagen gick alla ombord och åkte ut under en timmes tid, tills det blev mörkt. Man var rädd för de tyska gränsvakterna. Matsaluviken omgärdades av ett mycket stort vassområde. I vassen syntes inte båten, så man lade ut därifrån efter mörkrets inbrott. I början var det 36 personer ombord, varav Enel var den yngsta och Reiters mor den äldsta.

En tysk gränsvakts båt på väg från Saaremaa till Hiiumaa passerade. Den ville hjälpa dem till Hiiumaa. Kaptenen (Arnold Viibus) envisades med att vilja åka till Saaremaa, till Panga. Efteråt kom det fram att han skulle hämta sin flickvän (sin ”pruut”) Silvia där.

De kom till Panga, där fick man sova i höet på loftet till ett uthus på en bondgård. Gränsvakterna fick sprit som tack för hjälpen och började dricka med två av de estniska soldaterna som hade fått följa med på den stora båten. I fyllan pratade estländarna om att stjäla bensinen från flyktbåten och dra iväg med den snabbgående gränsvakts båt tillsammans med tyskarna. Benno befann sig på den stora båten och lyssnade på snacket som fördes på tyska på gränsvakts båt bredvid. Samtalet pågick huvudsakligen mellan en estländare och en tysk. Tysken svarade mycket korthugget.

Måndag 25 sept.

På morgonen kom ett tyskt krigsfordon och riggade upp kulsprutor mot båten. Antagligen hade de tyska gränsvakterna ringt till Kuresaare och tipsat om att det fanns tre desertörer i Panga. Jaan – fortfarande förkyld – och Sidron, som var mycket trött, sov på loftet och var inte ombord. Man letade igenom båten och tog de vapen som man fann. Man letade även efter de tre soldaterna. Två hittades (inte Sidron). Som den tredje togs Männiste med. Männiste var klädd i hemvärnets uniform (åtminstone mössan).

Tisdag till fredag

Växellådans axel var trasig. Man fick tag på en smedja och en provisorisk axel fixades. Detta höll man på med ända till fredag eftermiddag. Det gällde bara att vänta. Mat lagades i bondens kök. Alla bidrog med det medhavda. Således kokades en dag soppa på skinkan som Jaan och Leida hade med sig.

Under dessa dagar kom Soostar från Vigala med häst och vagn till Panga. Han gav dessa till båtägarna och fick lov att åka med. Ekipaget byttes mot ett ankare, en järnkätting och ett segel. Även Niineorg, som de kände från förr, kom med. Han togs med för att Liiver fick ett gulds fickur (som Niineorg hade som minne efter sin far). Liivers lättviktare blev kvar.

Fredag 29 september

Vädret var stormigt. Ryktet gick att ryssarna närmade sig och fastlandet var erövrat. Jaan hade bytt uniformen mot civila kläder. Uniformen lämnades kvar. Man beslutade sig för att åka. Det fanns sjökort och kompass ombord.

Fiskarhustrurna varnade mot att ge sig ut med kvinnor och barn. Man väntade sig att stormen skulle öka. Några andra som åkte ut vände tillbaka.

Leida minns inte någon rädsla eller sorg under dessa dagar, utan snarare ”ett behärskat lugn”, ett allvar inför ödet.

Klockan 17.45 gav man sig av från Saaremaa. Man tog sikte på Stockholm. Ombord var det nu 37 människor. När färden började knäppte fru Juhkam händerna och sade: ”Jumal meiega” (Gud vare med oss!).

Klockan 17.45 gav man sig av från Saaremaa. Man tog sikte på Stockholm. Ombord var det nu 37 människor. När färden började knäppte fru Juhkam händerna och sade: ”Jumal meiega” (Gud vare med oss!).

Man hade vatten och bensin i stora mjölkkannor av plåt. Av misstag hällde någon vatten i motorns bensintank och man blev tvungen att tömma tanken direkt på durken, varpå alla började må illa av ångorna. Männen som pumpade vattnet ur båten var helt utmattade. Då hotade Viibus, som var mycket upprörd, med sin browning och ropade uppifrån luckan: ”Jag skjuter den som vägrar! Ska kvinnor och barn gå under för er skull!” Reiter som var helt slut, sa bara: ”Ükskõik!” (Det kvittar).

Männen tvingade sig till att pumpa.

stämningen sådan att människorna var helt slutkörda

Vågorna var som berg utanför. Efteråt berättade Benno att båten verkade otroligt liten när den åkte upp och ner på jättevågorna.

Lördag 30 sept.

Sent på kvällen och under natten syntes ljus från den svenska kusten. Viibus stod själv vid rodret och nickade till ibland. Jaan som stod bredvid hostade och harklade till emellanåt för att hålla honom vaken. Man piggnade till i och med att land siktades och stormen avtog. Båten kördes fram och tillbaka utanför kusten hela natten, för man vågade ingenting annat, man visste ju inte hur man skulle navigera mellan kobbar och skär. När land var i sikte, då blev livet dyrbart igen.

Söndag 1 oktober

På morgonen kom en båt från svenska kustbevakningen och tog in båten till Korsö utanför Sandhamn. De tog skjutvapnen som fanns, utom det som Tõnisson hade gömt i smörbyttan. Det hittades dock senare av polisen.

Vid kajen stod Salmi, ett lastfartyg som rekvirerats till att frakta sårade till Tyskland, men i stället kom det med estniska flyktingar till Sverige. På det fick de gå ombord, alla fick en sovplats och där övernattade man ombord den första natten i Sverige. Totalt fanns där ca 500 personer från olika båtar.

En båt skulle återvända till Estland och Leida och Hille försökte få med ett brev som skulle tala om för dem därhemma att de kommit fram: ”Me jõudsime õnnelikult kohale, meid võeti vastu sooja kakaoga!” – Vi kom lyckligen fram och togs emot med varm choklad! Det brevet kom aldrig fram. Första kontakten fick man igen år 1956.

Kyrkoherde Takkel (själv flykting) höll en tacksägelsegudstjänst med en grupp flyktingar. Hille var med, Leida satt i båten med Enel. Hille berättar att gudstjänsten under bar himmel vid stranden av det stormande havet och känslan att ha blivit räddad gav ett oförglömligt minne för livet.

Enel Melberg

Måndag 2 oktober

Med Salmi åkte alla till Lidingö. Båten hade småbåtar på släp. Man kom till Brevik, där det fortfarande finns kvar ett skyddstak där lottorna tog emot dem med smörgåsar, och choklad till barnen. Man övernattade på golvet i Frälsningsarméns hus.

Tisdag  3 oktober

Nästa morgon åkte man till stan där avlusning skedde. Man fick lämna ifrån sig alla sina kläder men värdesakerna fick man igen. Efter bastubad fick man en salva som skulle smörjas in överallt där kroppen var täckt med hår.

Därefter läkarundersöktes alla. Pappa hade något slags utslag och fick nästa dag åka taxi till stan och blev insmord med en salva som kliade förfärligt.

Efter läkarundersökningen kördes de till Vasa folkskola där alla inkvarterades, kvinnor för sig och män för sig. Mamma hamnade på 3:e våningen och i hennes rum fanns ca 20 personer. Där fanns järnsängar med papperstäcken och papperslakan.

På Vasaskolan var de kvar till den 5.12. De två första veckorna i karantän. Därefter kunde man gå ut på stan. Redan då organiserades sångkör och man ordnade en stor sångkonsert i Eriksdalshallen.

Under karantänsveckorna var mamma mest på rummet. I källaren fanns tvättstuga. Maten var OK men litet ovan. T ex fick man bruna bönor.

Olika religiösa organisationer kallade ut grupper av flyktingar till förströelse med fika. Att stan badade i ljus var en sensation. Mamma var ute en gång på promenad.

På mammas födelsedag blev det potatis över från middagen. Denna potatis stektes och det smakade så gott tyckte de. De hade bara fått kokt potatis hela tiden. Varje söndagskväll fick man riktigt kaffe, inte annars. Enel fick också kaffe men då sov hon inte. Hon vande sig av med napp här och vande sig också av med att somna i famnen.

Man blev fråntagen sitt pass och en massa frågor ställdes, bl a ”Varför kom Du?” På grund av kommunisterna blev svaret.

Man började skicka ut folk till andra läger. Enligt en lista som sattes upp på väggen skulle mamma och pappa skickas till Vislanda. Hille och Benno blev kvar. Pappa försökte få jobb på olika verkstäder innan de for men han fick inget jobb.

Till Vislanda åkte man ca den 5.12. med tåg. De blev inhysta i torvarbetarbaracker. Lägret bestod av 40 träbaracker. Vattnet frös över natten. Det fanns torrdass på gården. Man fick 2 kr i veckan i fickpengar. Pappa fick köpa ett ”nattkärl” efter det att mamma läst ordet i Åhlén & Holms postorderkatalog. Här bodde familjen ihop. Eftersom förhållandena på lägret var så dåliga och där fanns så många barn klagade fru Lauter. Då kom där en delegation och inspekterade, varefter kvinnor och barn genast inkvarterades på ett hotell över natten.

Till Persnäs på Öland kom man ca 16.12. Där stannade de till slutet av maj. De hade egna rum i ett sommarpensionat. Där fanns ingen centralvärme. Där fanns bara en stor ugn i hallen som eldades med sågspån. Mamma och pappa fick bo i ett stort rum med dubbelsäng. Mamma var lärare för barnen och gick med dem till svensk skola. Läraren kunde inte tyska. En student kom och lärde barnen svenska och mamma undervisade i estniska. Hon fick litet betalt för detta.

Valmre hade lärt sig svenska på egen hand och lärde de andra på kvällen. Lägerchefen var en svensk sköterska. Karlarna byggde om ett hönshus till bastu på gården. De fick 550 kr av lägret till Trettonhelgen. Maten var annars dålig och enahanda. Lägerchefen var snål.

Talvi Eellend

Stel dag

Idag var fanimej en stel dag!

Stänger av väckarklockan 06:15, maken fick en puss innan jag höll andan, samlade kraft och studsade upp (enda sättet att komma upp när ryggen stelar sig), duschade VAAARMT och hade min egentid i tvättstugan. Sortera in i barnens korgar, in med tvätt i tumlaren, häng lite, ny tvätt in i maskinen, leta efter favvo-t-shirten till förstföddingen, klä på mig (VAAAAD ska jag ta på mig idag???) och HEJ världen!

Frukost i LCHF-stil (eftersom jag tycker det är gott och passar mig) och lunchlådan och sedan på med ytterkläderna.

Barnen sitter redan i bilen (efter ett slagsmål om skohornet jag låtsades att jag inte hörde) och jag får med mig alla pinaler.

Vi är i tid, inget kritiskt läge. Bra musik, barnen vill att jag höjer volymen. När jag lämnat tre glada barn i skolan kommer Michel Télo på radion. Jag höjer ännu mer och dagen är gjord!

Vaken!

Hehe, hon kanske var vaken!

Sov gôtt!

Lillstrumpan sover med lillfisen.

Deklaration -klart!

Att det ska vara så himla krångligt! Nu är det iallafall klart. För i år.